Om drivaxlar, krascher och tävlingspsyke.

Susanne Larsson, krönika, 5 sept 2005

Min andra Radicaltävling blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag kom till Gelleråsbanan i Karlskoga med goda förhoppningar eftersom jag tränat där några gånger under sommaren. Det började med att jag hade svårt att få i växlarna under fredagsträningen. Vi hade väntat för länge med att byta olja visade det sig. Varje tävling har något nytt att lära oss. En topp tio placering låg hela tiden inom räckhåll, så jag blev riktigt besviken när min kvaltid bara räckte till en blygsam sextonde plats. Det var så jämnt mellan oss förare att när konkurrenterna satte på nya däck, föll jag bak ett antal placeringar trots att jag behållit mitt tempo från träningen.

Lördagens final fortsatte sedan att spä på min besvikelse då drivaxeln gick av och jag fick följa tävlingen från gräset. Det var en ruskigt laddad och revanschsugen Susanne som körde fram för line-up dagen efter. Från näst sista startruta gjorde jag en bra start och tog några placeringar i första kurvan. I utgången på esset (chikanen efter startböjen) spann bilen framför och jag var helt hjälplös. Efter en ordentlig kollision och en lång sväng ute i gräset kom jag åter upp på banan, men var nu långt efter. Med min sargade bil lyckades jag i alla fall komma ikapp några konkurrenter och bärgade bilen i mål på en sextonde plats.

Trots allt strul så var det ändå en lärorik tävlingen. Framför allt har jag vidgat min förståelse för mitt eget tävlingspsyke. Som tävlingsmänniska har jag haft svårt med omställningen från att bära på ett favorittryck, till att plötsligt slå ur underläge. När jag körde go-kart använde jag all press, både från mig själv och omgivningen, till att skapa en våldsam fokusering. I tuffa fighter man mot man, släpptes allt adrenalin i kroppen löst och viljan och hjärtat tog över alla tankar. Många gånger kom jag inte ens ihåg delar av racet i efterhand. För att kunna köra endast med känslan krävs dock att man behärskar bilen till fullo, att det undermedvetna VET exakt vad som måste göras, så att ryggmärgen kan fatta de avgörande besluten. I Radicalbilen är det fortfarande så mycket nytt för mig att det inte går automatiskt. När jag sätter på mig hjälmen, rullar fram till startplattan, och säger några väl valda ord till mig själv, är det samma känsla som när jag ställde ner go-karten på ruta ett i en viktig final. I den stunden stänger jag mig själv från omgivningen, adrenalinet börjar pumpa och jag VET att jag kommer att korsa mållinjen först. Väl ute på banan slås jag plötsligt av verkligheten, att jag startar i de bakre regionerna av fältet och inte är så oslagbar som jag känner mig. Istället för att använda adrenalinet och pressen till fokusering blir det istället bara en klump av negativ stress och spänning kvar. Världen låser sig och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Med långa diskussioner och en ensam grubblande natt mellan lördag och söndag, lyckades jag skapa mig en uppladdning till söndagsracet, där jag tillät mig att fokusera på min uppgift utan att för den skull helt isolera mig från omvärlden. Jag försökte vända den negativa pressen till något roligt och försökte ta racet som det kom. Nu försvann ju möjligheten att få en framskjuten placering redan i heatets inledande skede, men för mig var det ändå en seger att vinna över mitt eget psyke.

Med varma racinghälsningar,

Susanne