Radical 2005

RaceIT --- NYHETER 2005 --- Svensk Karting
*Om drivaxlar, krascher och tävlingspsyke.* *Susanne Larsson, krönika, 5 sept 2005* Min andra Radicaltävling blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag kom till Gelleråsbanan i Karlskoga med goda förhoppningar eftersom jag tränat där några gånger under sommaren. Det började med att jag hade svårt att få i växlarna under fredagsträningen. Vi hade väntat för länge med att byta olja visade det sig. Varje tävling har något nytt att lära oss. En topp tio placering låg hela tiden inom räckhåll, så jag blev riktigt besviken när min kvaltid bara räckte till en blygsam sextonde plats. Det var så jämnt mellan oss förare att när konkurrenterna satte på nya däck, föll jag bak ett antal placeringar trots att jag behållit mitt tempo från träningen. Lördagens final fortsatte sedan att spä på min besvikelse då drivaxeln gick av och jag fick följa tävlingen från gräset. Det var en ruskigt laddad och revanschsugen Susanne som körde fram för line-up dagen efter. Från näst sista startruta gjorde jag en bra start och tog några placeringar i första kurvan. I utgången på esset (chikanen efter startböjen) spann bilen framför och jag var helt hjälplös. Efter en ordentlig kollision och en lång sväng ute i gräset kom jag åter upp på banan, men var nu långt efter. Med min sargade bil lyckades jag i alla fall komma ikapp några konkurrenter och bärgade bilen i mål på en sextonde plats. Trots allt strul så var det ändå en lärorik tävlingen. Framför allt har jag vidgat min förståelse för mitt eget tävlingspsyke. Som tävlingsmänniska har jag haft svårt med omställningen från att bära på ett favorittryck, till att plötsligt slå ur underläge. När jag körde go-kart använde jag all press, både från mig själv och omgivningen, till att skapa en våldsam fokusering. I tuffa fighter man mot man, släpptes allt adrenalin i kroppen löst och viljan och hjärtat tog över alla tankar. Många gånger kom jag inte ens ihåg delar av racet i efterhand. För att kunna köra endast med känslan krävs dock att man behärskar bilen till fullo, att det undermedvetna VET exakt vad som måste göras, så att ryggmärgen kan fatta de avgörande besluten. I Radicalbilen är det fortfarande så mycket nytt för mig att det inte går automatiskt. När jag sätter på mig hjälmen, rullar fram till startplattan, och säger några väl valda ord till mig själv, är det samma känsla som när jag ställde ner go-karten på ruta ett i en viktig final. I den stunden stänger jag mig själv från omgivningen, adrenalinet börjar pumpa och jag VET att jag kommer att korsa mållinjen först. Väl ute på banan slås jag plötsligt av verkligheten, att jag startar i de bakre regionerna av fältet och inte är så oslagbar som jag känner mig. Istället för att använda adrenalinet och pressen till fokusering blir det istället bara en klump av negativ stress och spänning kvar. Världen låser sig och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Med långa diskussioner och en ensam grubblande natt mellan lördag och söndag, lyckades jag skapa mig en uppladdning till söndagsracet, där jag tillät mig att fokusera på min uppgift utan att för den skull helt isolera mig från omvärlden. Jag försökte vända den negativa pressen till något roligt och försökte ta racet som det kom. Nu försvann ju möjligheten att få en framskjuten placering redan i heatets inledande skede, men för mig var det ändå en seger att vinna över mitt eget psyke. *Med varma racinghälsningar,* *Susanne* *Susanne Larsson, krönika, 11 aug 2005* *Debuten äntligen avklarad!* Ring Knutstorp 6-7 aug Här diskuterar jag spårval genom hårnålen med Peter Sundfelt Nu kan vi börja rejsa på allvar. Det var en oerhört lärorik helg nere på Knutstorp. Vi körde snabbare och snabbare för varje pass vi var ute på banan. Fortsätter det såhär så får snart toppförarna se upp. I första finalen fick jag uppleva att det är en hel del nytt att lära sig i dessa sammanhang. Efter en bra start föll jag ner en hel del placeringar efter några missade växlar och orutin i samband med en safety-car utryckning. Jag föll tillslut till en 16:e plats av de 24:a startande. Vi fick även tampas med tuffa väderförhållanden under hela tävlingen. Regn och sol avlöste varandra ideligen och vi körde mestadels på en torr bana med blöta fläckar. Med tanke på att jag under gokarttiden hade mest problem med just sådana förhållanden tycker jag nog att jag löste problemen ganska bra. Till andra finalen hade jag blivit lite varm i kläderna och den första förvirringen hade släppt. Jag kunde nu helt och hållet koncentrera mig på körningen och fick här revansch för min missade safety-car omstart. Istället för att tappa placeringar när heatet samlades upp drog jag istället nytta av situationen och körde upp mig till en slutlig 9:e plats. Jag kan inte direkt säga att jag är nöjd med en 9:e plats. Som tävlingsmänniska vill man ju alltid vara med och slåss uppe i toppen. Men jag får väl acceptera att jag inte är världsmästare från början och en topp-tio placering är ju trots allt en hygglig utgångspunkt. Nu är det bara att blicka framåt och satsa på nästa tävling som går av stapeln på Gelleråsen i Karlskoga den 20-21/8. Gelleråsen är en bana som jag har tränat på några gånger, så då hoppas jag att jag kan ta ytterligare ett kliv närmare toppen. Hälsningar, Susanne *Susannes racingkrönika 1 aug 2005* *Nu börjar det dra ihop sig!* Snart är det dags för den första prövningen. I helgen gör jag tävlingsdebut i Knutstorp nere i Skåne. Ska bli verkligt skönt att äntligen få komma igång på allvar och visa vad jag går för. Det är i hetluften jag vill vara och det är trots allt tävlingsmomentet jag lever för. Vi har varit iväg och tränat tre gånger nu i juli, en på Kinnekulle och två på Gelleråsen. Senast på Gelleråsen gick det riktigt bra. Jag har börjat få flyt i körningen och är sakta men säkert på väg att bli ett med bilen. Under samtliga träningar har vi varit det enda Radical ekipaget, så det blir spännande att se vad träningen har gett nu när man kastar sig in i det riktiga getingboet. Med en hel del varv i kroppen har jag börjat inse att det trots allt är ett ganska stort steg mellan en gokart och en riktig racerbil. Växlarna, som man från början trodde skulle bli den största omställningen, har visat sig vara ett mindre problem. Istället har vi fått jobba hårt med att förändra mina inbromsningar och spårval. På gokartbanorna har jag gjort mig känd för mina extremt sena inbromsningar, vilket i Radicalbilen snabbt renderade till slutkörda däck och en punktering redan efter ett par träningspass. Jag har också upptäckt att man måste vara lite snällare mot Radicalbilen och välja ett mjukare spårval. En gokart kan man ställa upp på sladd in i kurvan för att på detta sätt få ner farten samtidigt som man kommer runt kurvan snabbt. Med Radicalbilen gäller det istället att hitta ett jämt spår där man hela tiden bibehåller farten. Det har varit stora omställningar, som vi nu när vi börjar förstå skillnaderna, är på god väg att behärska. Efter tretton år i gokartsporten känns det dock oerhört inspirerande att få ta sig an en utmaning som denna. Tävlingen i Knutstorp till helgen blir vårt första steg mot framgång. Med vänliga hälsningar Susanne Larsson

Om drivaxlar, krascher och tävlingspsyke.

Susanne Larsson, krönika, 5 sept 2005

Min andra Radicaltävling blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag kom till Gelleråsbanan i Karlskoga med goda förhoppningar eftersom jag tränat där några gånger under sommaren. Det började med att jag hade svårt att få i växlarna under fredagsträningen. Vi hade väntat för länge med att byta olja visade det sig. Varje tävling har något nytt att lära oss. En topp tio placering låg hela tiden inom räckhåll, så jag blev riktigt besviken när min kvaltid bara räckte till en blygsam sextonde plats. Det var så jämnt mellan oss förare att när konkurrenterna satte på nya däck, föll jag bak ett antal placeringar trots att jag behållit mitt tempo från träningen.

Lördagens final fortsatte sedan att spä på min besvikelse då drivaxeln gick av och jag fick följa tävlingen från gräset. Det var en ruskigt laddad och revanschsugen Susanne som körde fram för line-up dagen efter. Från näst sista startruta gjorde jag en bra start och tog några placeringar i första kurvan. I utgången på esset (chikanen efter startböjen) spann bilen framför och jag var helt hjälplös. Efter en ordentlig kollision och en lång sväng ute i gräset kom jag åter upp på banan, men var nu långt efter. Med min sargade bil lyckades jag i alla fall komma ikapp några konkurrenter och bärgade bilen i mål på en sextonde plats.

Trots allt strul så var det ändå en lärorik tävlingen. Framför allt har jag vidgat min förståelse för mitt eget tävlingspsyke. Som tävlingsmänniska har jag haft svårt med omställningen från att bära på ett favorittryck, till att plötsligt slå ur underläge. När jag körde go-kart använde jag all press, både från mig själv och omgivningen, till att skapa en våldsam fokusering. I tuffa fighter man mot man, släpptes allt adrenalin i kroppen löst och viljan och hjärtat tog över alla tankar. Många gånger kom jag inte ens ihåg delar av racet i efterhand. För att kunna köra endast med känslan krävs dock att man behärskar bilen till fullo, att det undermedvetna VET exakt vad som måste göras, så att ryggmärgen kan fatta de avgörande besluten. I Radicalbilen är det fortfarande så mycket nytt för mig att det inte går automatiskt. När jag sätter på mig hjälmen, rullar fram till startplattan, och säger några väl valda ord till mig själv, är det samma känsla som när jag ställde ner go-karten på ruta ett i en viktig final. I den stunden stänger jag mig själv från omgivningen, adrenalinet börjar pumpa och jag VET att jag kommer att korsa mållinjen först. Väl ute på banan slås jag plötsligt av verkligheten, att jag startar i de bakre regionerna av fältet och inte är så oslagbar som jag känner mig. Istället för att använda adrenalinet och pressen till fokusering blir det istället bara en klump av negativ stress och spänning kvar. Världen låser sig och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Med långa diskussioner och en ensam grubblande natt mellan lördag och söndag, lyckades jag skapa mig en uppladdning till söndagsracet, där jag tillät mig att fokusera på min uppgift utan att för den skull helt isolera mig från omvärlden. Jag försökte vända den negativa pressen till något roligt och försökte ta racet som det kom. Nu försvann ju möjligheten att få en framskjuten placering redan i heatets inledande skede, men för mig var det ändå en seger att vinna över mitt eget psyke.

Med varma racinghälsningar,

Susanne

Nu kan vi börja rejsa på allvar. Det var en oerhört lärorik helg nere på Knutstorp. Vi körde snabbare och snabbare för varje pass vi var ute på banan. Fortsätter det såhär så får snart toppförarna se upp. I första finalen fick jag uppleva att det är en hel del nytt att lära sig i dessa sammanhang. Efter en bra start föll jag ner en hel del placeringar efter några missade växlar och orutin i samband med en safety-car utryckning. Jag föll tillslut till en 16:e plats av de 24:a startande. Vi fick även tampas med tuffa väderförhållanden under hela tävlingen. Regn och sol avlöste varandra ideligen och vi körde mestadels på en torr bana med blöta fläckar. Med tanke på att jag under gokarttiden hade mest problem med just sådana förhållanden tycker jag nog att jag löste problemen ganska bra. Till andra finalen hade jag blivit lite varm i kläderna och den första förvirringen hade släppt. Jag kunde nu helt och hållet koncentrera mig på körningen och fick här revansch för min missade safety-car omstart. Istället för att tappa placeringar när heatet samlades upp drog jag istället nytta av situationen och körde upp mig till en slutlig 9:e plats. Jag kan inte direkt säga att jag är nöjd med en 9:e plats. Som tävlingsmänniska vill man ju alltid vara med och slåss uppe i toppen. Men jag får väl acceptera att jag inte är världsmästare från början och en topp-tio placering är ju trots allt en hygglig utgångspunkt. Nu är det bara att blicka framåt och satsa på nästa tävling som går av stapeln på Gelleråsen i Karlskoga den 20-21/8. Gelleråsen är en bana som jag har tränat på några gånger, så då hoppas jag att jag

Snart är det dags för den första prövningen. I helgen gör jag tävlingsdebut i Knutstorp nere i Skåne. Ska bli verkligt skönt att äntligen få komma igång på allvar och visa vad jag går för. Det är i hetluften jag vill vara och det är trots allt tävlingsmomentet jag lever för. Vi har varit iväg och tränat tre gånger nu i juli, en på Kinnekulle och två på Gelleråsen. Senast på Gelleråsen gick det riktigt bra. Jag har börjat få flyt i körningen och är sakta men säkert på väg att bli ett med bilen. Under samtliga träningar har vi varit det enda Radical ekipaget, så det blir spännande att se vad träningen har gett nu när man kastar sig in i det riktiga getingboet. Med en hel del varv i kroppen har jag börjat inse att det trots allt är ett ganska stort steg mellan en gokart och en riktig racerbil. Växlarna, som man från början trodde skulle bli den största omställningen, har visat sig vara ett mindre problem. Istället har vi fått jobba hårt med att förändra mina inbromsningar och spårval. På gokartbanorna har jag gjort mig känd för mina extremt sena inbromsningar, vilket i Radicalbilen snabbt renderade till slutkörda däck och en punktering redan efter ett par träningspass. Jag har också upptäckt att man måste vara lite snällare mot Radicalbilen och välja ett mjukare spårval. En gokart kan man ställa upp på sladd in i kurvan för att på detta sätt få ner farten samtidigt som man kommer runt kurvan snabbt. Med Radicalbilen gäller det istället att hitta ett jämt spår där man hela tiden bibehåller farten. Det har varit stora omställningar, som vi nu när vi börjar förstå skillnaderna, är på god väg att behärska. Efter tretton år i gokartsporten känns det dock oerhört inspirerande att få ta sig an en utmaning som denna. Tävlingen i Knutstorp till helgen blir vårt första steg mot framgång.